Divas sjukdomsresa

Det finns inget värre än när de små är sjuka. Ingen skulle behöva gå igenom det, varken hund eller ägare. Det knäcker en inifrån och ut.

Jag är rent ut sagt skiträdd att förlora Diva. Jag vet inte vad som är bäst, ska jag lyssna till veterinären och hennes prover, eller ska jag lyssna på min instinkt och Divas beteende? Jag är så rädd för att göra fel, fatta fel beslut och att det blir mitt fel om något händer Diva oavsett vilket beslut jag fattar och jag känner mig så ensam i hela situationen!

Men i början av veckan fick jag verkligen nog. Jag såg hur Diva bara blev sämre och sämre och kände samtidigt hur min ilska växte så i raseri ringde jag kliniken och var beredd på att skälla ut dem för att de gett mig felaktiga råd (ni vet hur man kan bli arg när man egentligen bara är orolig) men gissa om jag kom av mig när veterinären höll med mig!!!

Nu har vi startat medicineringen igen sedan i Onsdags fast med en lägre dos.

Jag har hittills inte sett någon förbättring hos min lilla älskling men jag ger det till efter helgen sedan blir det ett nytt samtal. Hon svarade snabbt på insättningen förra gången, likaså reagerade hon väldigt snabbt när vi satte ut medicinen. Min veterinär trodde att vi kanske skulle behöva öka upp startdosen ytterligare för att få effekt.

Jag vill att hon ska må bra. Jag vill ha tillbaka min tuffa, modiga, busiga lilla vovve. Just nu är hon bara trött och passiv. En liten prydnadshund. Och det krossar mitt hjärta! Diva är mitt allt och det är hemskt att se hur dåligt hon mår dag ut och dag in. Att inte kunna göra något är nog det värsta.

Jag önskar att det fanns någon att vara arg på!